Till minne av…
Wachtelhunden Frahekos Erle ”Sassa” 1987-1999
Flatcoated Retrievern Meitas Searching Siri ”Signe” 1990-1999
Wachtelhunden Enbangens Idol ”Herman” 1996-2009
Dessa hundar var inte mina på papperet, men dock i hjärtat. Jag hade alltid velat ha en hund, men min mammas allergi satte stopp för denna dröm. Vänner till familjen hade på den tiden en Wachtelhund vid namn Sassa. Hon var ofta med lill-matte Matilda och mig på allsköns äventyr. Vaken och allert gjorde hon det mesta man kan göra som hund. Sassa var en mycket speciell dam med oerhört stor integritet. Hennes mentalitet var fantastisk och hon var en mycket duktig jakthund. I utställningsringen skördade hon det som skördas kan. Sassas uttryck kunde få vem som helst att smyga ner den där gobiten under bordet.
Några år senare fick Matilda sin första egna hund, Flatcoated Retrievern Signe. Signe var till en början en försiktig hund, men med tålamod och träning blev hon trygg. Jag hade henne hos mig oerhört mycket och hon var en underbar hund. När jag var med i en trafikolycka 1996, var Signe ett stort stöd. Det var fladder-flatten Signe som gjorde mig varse om hur mångsidig och trevlig rasen är. Hennes sista framträdande i utställningsringen resulterade i kanonkritik. Vid 7 års ålder hade hon äntligen mognat. Signe var en hund som verkligen gav det bästa av sig själv.
Så var det dags för ytterligare en Wachtelhund att göra entré, Herman. Han kom som ett yrväder en aprilafton… Ja, Ni känner säkert igen strofen. Men han hade inget Höganäskrus runt halsen, nej, men en massa jäkelskap. Herman var en oerhört duktig jakthund, med en mycket god mentalitet. Han var något äldre än min Elsa och det gjorde att vi hade en del kuligheter ihop. Herman var en hund med ett mycket stort ego och han hördes och syntes, tro mig. Han var fullcertad efter bara några år. Vid 12 års ålder gjorde han sitt sista framträdande i utställningsringen och vad han njöt av att alla tittade.
Sassa
Signe
Herman
